Cancer.... Ett laddat ord, så fort det näms så känns det som om man står i dödens väntrum! Cancer behöver inte betyda att man står där, men idag hade jag ett långt samtal med en småbarns mamma som sitter där med ett nummer i sin hand & bara väntar på att det är hennes nummer som tutar i de ekande högtalarna... Hon vet inte hur, när eller varför! Det enda hon visste var att hon skulle kämpa!! Spelade ingen roll även om hennes nummer var det nästkommande, hon har slagits mot denna sjukdom i snart 3 år, när hon väntade sin första så fick hon beskedet, cancer... Hon opererades & var utom fara, graviditet två så började hon må dåligt & visste inte varför men efter ett samtal med läkaren så fick hon svaret, hela din kropp är fylld med metastaser, du har ett år kvar! Hon vart förlöst för tidigt & hennes bebis är idag 11 månader, snart ett år har gått!  Ångesten i hennes röst överröstades ändå hoppet om att överleva trots att hon var för svag för cellgifter.... Hennes man har kämpat tillsammans med läkare & ska testa en allternativ behandling så hon blir lite starkare & kan åka till Danmark för en annan behandling... När vi skildes åt så tog hon min hand & tackade för att jag lyssnat, jag berättade då för henne att hon kommer att finnas med mig & jag håller tummar & tår för en solskenshistoria! Hon tackade & sa att man kommer längst på hoppet, för mig så var det en av de starkaste personer jag mött! Hon finns i mina tankar & jag hoppas att hoppet tar henne till en solskenshistoria som tar cancerforkningen till ett ställe där det skrivs historia :)