Denna vardag som ser precis likadan ut som innan änglarna gick på rast men utan den man älskar, en förälder, en kär vän, där ser de olika ut, men även om det ser olika ut där så är tomrummet detsamma... Hur ska man acceptera detta tomrum, denna sorg & enorma saknaden, det är en pusselbit som saknas & hur ska det då bli komplett? Hur ska man få bilden att gå ihop, se ut som vanligt igen?

Låter som en klyscha men uttrycket - finns ingen som kan ta din plats! Den stämmer, det finns ingen som fylla ut de hålet i livets pussel, aldrig någonsin!

Jag tror faktiskt inte att man lämnar hålet blankt av saknad, när tiden går så fyller man i de hålet lite med tankar, minnen, skratt & gråt...

Tyvärr har man inte valmöjligheten att göra de oförutsedda ogjort så med tiden förlikar sig nog med tomrummet & anpassar sig till den nya vardagen med saknaden som man nu accepterat & lär sig sakta men säkert leva med den..

'